Rutinpottans lovsång!

Jag tillhör de som fått rutinpotta mycket eftersom min skrutt inte varit pigg på signaler som varit begripliga för oss. Jag var helt slutkörd av att försöka tolka alla små grymt, gnäll och skrynklade ögonbryn till något pottbehov, så jag la ner leta-signal-projektet efter ett tag och kopplade på magkänslan istället. Han hade vissa tydliga tecken, som att han började skruva på sig om han satt i någons knä, och även vissa aktivitetsskiften med plötsligt vift vift vift eller uppstannande, men vi hade ingen ”detta betyder alltid kissnödig”-grej att hänga upp oss på utan det var mest slumpmässiga ”ja, vi hade rätt den här gången” – vilket såklart inte är att förakta det heller! På nätterna var han dock tydligare med sitt cyklande, som märktes väldigt tydligt eftersom vi samsovit. Väntade jag för länge med att vakna av cyklandet fick jag byta en blöt blöja, annars fångade vi ett kiss i vasken.

Vi har rutinpottat väldigt mycket, och första 8-10-månaderna var det sällan det inte kom något vid pottningarna. Allra säkraste pottan är efter uppvak, morgon eller tupplur. Då behöver han alltid kissa. Inte nödvändigtvis vid tupplur längre, han kan gå en timme innan det kommer något, men första 1,5 året iallafall. Vi hade torra nattblöjor i friskt, sovande tillstånd, från 8 månader ungefär. Efter det har alla blöta nattblöjor kommit vid tandsprickning/feber/annat sömnkrångel eller varit nykissade, varma, ångande för att vi inte hann upp snabbt nog. Vi plockade av nattblöjebackupen i maj och har bara haft ett litet läckage en natt nu i veckan när vi haft tandsprickningskrångel igen med feber. Det är därför jag skriver ”i friskt, sovande tillstånd” på vårt nattorrhet. Vi har alltså haft backup-tygis i ett helt år, nästan i onödan, men så länge han inte hade något emot det tyckte vi det var skönt att ha för att inte få mer nattkrångel när det var nattkrångel (vilket man ju sällan vet innan man står mitt i det).

Förutom uppvakskiss rutinpottade vi vid alla blöjbyten, vilket med tygblöjor är ungefär en gång var 1,5e timme om man inte vill att bebisen ska gå omkring med blöta blöjor – och jag bytte oftast direkt jag kände/märkte att han var blöt. Med amningsbajs kom det ofta en vända sånt också vid rutinpottan, när matbajset kom blev det vanligare med särskilda bajsrundor på signal/tecken. Amningsbajset brukade signaleras med fistrumpeter innan, så det var relativt lättfångat det också för det mesta, även om vi inte fångade riktigt allt. Att rutinpotta vid blöjbyte är himla smidigt, och bra eftersom barnet lär sig en toalettrutinvana och att pottan erbjuds då och då. Nackdelen kan vara att bebisen skippar att signalera eftersom det ändå kommer en pottytunity om en stund, och att det kanske tar lite längre tid till tillförlitligt torr. Det kan man ju aldrig veta, för man vet inte vad som skulle hänt om man gjort annorlunda med just det här barnet. Jag har en 23-månaders som inte tar egna initiativ alls, kanske beroende på att vi skämt bort honom med rutinpottor. Jag tror inte det håller i sig så länge att det blir ett problem. Han har koll på läget och plötsligt en dag bestämmer han sig för att ta över processen själv. Han kan om han vill och när han känner sig redo – det vet jag. Ska bara klura klart på vad han nu klurar på.

Rutinpottning vid reflex-kissnödighet är en annan lämplig pottningstid. Vi har en del inbyggda reflexer som aktiverar blåsan lite extra och signalerar kissnödighet. T.ex. om vi suttit ner en längre stund, vilket i bebisars fall kan vara en kort stund för oss. Har man burit bebisen i sele eller sjal är det lämpligt att rutinpotta när man tar ur bebisen. De flesta bebisar kissar inte i sjalen, eftersom vi är programmerade att inte kissa på den som bär oss, men det finns undantag från den regeln utan att det är fel på bebisen. Min skrutt ”studsade” i selen när han var kissnödig. Ställde sig liksom på tå i luften. Han har även sökt kontakt med händerna upp i mitt ansikte när han varit kissnödig. En gång kom jag inte på förrän jag blev varm på magen att han faktiskt hade signalerat att han var jättekissnödig en lång stund. 🙂 När det gäller bajs kan det vara värt att nämna den gastrokoliska reflexen som trycker bajset neråt i tarmen när vi börjar äta. Det är många föräldrar som konstaterar att deras bebis alltid bajsar i matstolen, och många kanske tror att det beror på ställningen bebisen sitter i som särskilt bajsgynnsam. Men det är alltså tarmreflexer som driver ner bajset och vi lär oss med tiden att hålla oss tills vi ätit när det händer. En vanlig fråga är hur man hanterar matstolsbajs som pottande förälder. Ska man avbryta, rycka upp och springa till pottan? De svar jag sett är att de flesta gör det, någon löser det med potta bredvid matstolen för att snabbt stöka över det, och de flesta som pottar matstolsbajs vittnar om att det relativt snabbt slutar vara ett ”problem”. När bebisen kopplar att det kommer en potta tränar de själv upp sin hållningsförmåga till lämplig tidpunkt och äter ifred först. Precis som vi ska göra naturligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.